1. Utsaga om Moab. Ja, med Ar-Moab är det ute den natt, då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt, då det förstöres.
2. Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna.
3. På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar.
4. Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom.
5. Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen.
6. Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar.
7. Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken.
8. Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer.
9. Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon: ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.