1. Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken."
2. Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
3. Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4. sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade kommit.
5. Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen, och folket var lägrat runt omkring honom.
6. Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: "Vem vill gå med mig ned till Saul i lägret?" Då svarade Abisai: "Jag vill gå med dig ditned."
7. Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
8. Då sade Abisai till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva giva honom mer än den."
9. Men David svarade Abisai: "Du får icke förgöra honom; ty vem har uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?"
10. Och David sade ytterligare: "Så sant HERREN lever, HERREN må själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
11. men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå vår väg."
12. Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung sömn falla över dem.
13. Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort mellan dem.
14. Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: "Vill du icke svara, Abner?" Abner svarade och sade: "Vem är du som så ropar till konungen?"
15. David sade till Abner: "Du är ju en man som icke har sin like i Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16. Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?"
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Det är ju din röst, min son David." David svarade: "Ja, min herre konung."
18. Och han sade ytterligare: "Varför jagar min herre så efter sin tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
19. Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort och tjäna andra gudar.'
20. Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen."
21. Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse."
22. David svarade och sade: "Se här är spjutet, o konung; låt nu en av dina män komma hitöver och hämta det.
23. Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
24. Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han räddar mig ur all nöd."
25. Saul sade till David: "Välsignad vare du, min son David! Vad du företager dig, det skall du ock förmå utföra." Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
| 
