1. Därefter tilldrog sig följande. Davids son Absalom hade en skön syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till henne.
2. Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara möjligt att göra henne något.
3. Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
4. Denne sade nu till honom: "Varför ser du var morgon så avtärd ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?" Amnon svarade honom: "Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms syster Tamar."
5. Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och gör dig sjuk. När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom: 'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan få den ur hennes hand att äta.'"
6. Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för att besöka honom, sade Amnon till konungen: "Låt min syster Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att jag kan få dem ur hennes hand att äta."
7. Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta."
8. Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9. Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon; men han ville icke äta. Och Amnon sade: "Låt alla gå ut härifrån." Då gingo alla ut därifrån.
10. Sedan sade Amnon till Tamar: "Bär maten hitin i kammaren, så att jag får den ur din hand att äta." Då tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11. Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta, fattade han i henne och sade till henne: "Kom hit och ligg hos mig, min syster."
12. Hon sade till honom: "Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
13. Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han vägrar nog icke att giva mig åt dig."
14. Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15. Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: "Stå upp och gå din väg."
16. Då sade hon till honom: "Gör dig icke skyldig till ett så svårt brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du har gjort med mig."
17. Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man som han hade till tjänare och sade: "Driven denna kvinna ut härifrån, och rigla du dörren efter henne."
18. Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19. tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
20. Då sade hennes broder Absalom till henne: "Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder. Lägg denna sak icke så på sinnet." Så stannade då Tamar i sin broder Absaloms hus i svår sorg.
21. Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22. Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster Tamar.
23. Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24. Absalom kom till konungen och sade: "Din tjänare skall nu hava fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå med din tjänare."
25. Men konungen svarade Absalom "Nej, min son, vi må icke allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär." Och fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom sin avskedshälsning.
26. Då sade Absalom: "Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon gå med oss." Konungen frågade honom: "Varför skall just han gå med dig?"
27. Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de övriga konungasönerna gå med honom.
28. Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: "Sen efter, när Amnons hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder: 'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom käcka män."
29. Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit. Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på sin mulåsna och flydde.
30. Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en enda av dem fanns kvar.
31. Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, under det att alla hans tjänare stodo där med sönderrivna kläder.
32. Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: "Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död. Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne kränkte hans syster Tamar.
33. Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är död."
34. Emellertid flydde Absalom. - När nu mannen som stod på vakt lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen bakom honom, vid sidan av berget.
35. Då sade Jonadab till konungen: "Se, där komma konungens söner. Såsom din tjänare sade, så har det gått till."
36. Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto häftigt och bitterligen.
37. Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
38. Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.
39. Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.
| 
