1. Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära; de sade: "Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.
2. HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning. Han är min Gud, jag vill ära honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3. HERREN är en stridsman, 'HERREN' är hans namn.
4. Faraos vagnar och härsmakt kastade han i havet, hans utvalda kämpar dränktes i Röda havet.
5. De övertäcktes av vattenmassor, sjönko i djupet såsom stenar.
6. Din högra hand, HERRE, du härlige och starke, din högra hand, HERRE, krossar fienden.
7. Genom din stora höghet slår du ned dina motståndare; du släpper lös din förgrymmelse, den förtär dem såsom strå.
8. För en fnysning av din näsa uppdämdes vattnen, böljorna reste sig och samlades hög, vattenmassorna stelnade i havets djup.
9. Fienden sade: 'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem, jag vill utskifta byte, släcka min hämnd på dem; jag vill draga ut mitt svärd, min hand skall förgöra dem.'
10. Du andades på dem, då övertäckte dem havet; de sjönko såsom bly i de väldiga vattnen.
11. Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem är dig lik, du härlige och helige, du fruktansvärde och högtlovade, du som gör under?
12. Du räckte ut din högra hand, då uppslukades de av jorden.
13. Men du ledde med din nåd det folk du hade förlossat, du förde dem med din makt till din heliga boning.
14. Folken hörde det och måste då darra, av ångest grepos Filisteens inbyggare.
15. Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest.
16. Ja, över dem faller förskräckelse och fruktan; för din arms väldighet stå de såsom förstenade, medan ditt folk tågar fram, o HERRE, medan det tågar fram, det folk du har förvärvat.
17. Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.
18. HERREN är konung alltid och evinnerligen!"
19. Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet.
20. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
21. Och Mirjam sjöng för dem: "Sjungen till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet."
22. Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.
23. Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara*.
24. Då knorrade folket emot Mose och sade: "Vad skola vi dricka?"
25. Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov.
26. Han sade: "Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare."
27. Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
| 
