1. På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: "Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning.
2. Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro.
3. Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.
4. Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa.
5. Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet.
6. Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg."
7. Men den rättfärdiges väg är jämn; åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig.
8. Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan.
9. Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet.
10. Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land, där rätt skulle övas, gör han då, vad orätt är, och ser icke HERRENS höghet.
11. HERRE, din hand är upplyft, men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner.
12. HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss.
13. HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn.
14. De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse.
15. Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser.
16. HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem.
17. Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE.
18. Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets.
19. Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade.
20. Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi.
21. Ty se, HERREN träder ut ur sin boning för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod, som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.
| 
