1. Bärgen edert gods ut ur Jerusalem, I Benjamins barn, stöten i basun i Tekoa och resen upp ett högt baner ovanför Bet-Hackerem; ty en olycka hotar från norr med stor förstöring.
2. Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion, henne skall jag förgöra.
3. Herdar skola komma över henne med sina hjordar; de skola slå upp sina tält runt omkring henne, avbeta var och en sitt stycke.
4. Ja, invigen eder till strid mot henne. "Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar! Ack att dagen redan lider till ända! Ack att aftonens skuggor förlängas!
5. Välan, så låt oss draga ditupp om natten och förstöra hennes palatser."
6. Ty så säger HERREN Sebaot: Fällen träd och kasten upp vallar emot Jerusalem. Hon är staden, som skall hemsökas, hon som i sig har idel förtryck.
7. Likasom en brunn låter vatten välla fram, så låter hon ondska framvälla. Våld och förödelse hör man där, sår och slag äro beständigt inför min åsyn.
8. Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ ej vänder sig ifrån dig, så att jag icke gör dig till en ödemark, till ett obebott land.
9. Så säger HERREN Sebaot: En efterskörd likasom på ett vinträd skall man hålla på kvarlevan av Israel. Räck ut din hand åter och åter, såsom när man plockar av druvor från rankorna.
10. Men inför vem skall jag tala och betyga för att bliva hörd? Se, deras öron äro oomskurna, så att de icke kunna höra. Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem; de hava intet behag därtill.
11. Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede, jag förmår icke hålla den inne. Utgjut den över barnen på gatan och över alla de unga männens samkväm; ja, både man och kvinna skola drabbas därav, jämval den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.
12. Och deras hus skola gå över i främmandes ägo, så ock deras åkrar och deras hustrur, ty jag vill uträcka min hand mot landets inbyggare, säger HERREN.
13. Ty alla, både små och stora, söka där orätt vinning, och både profeter och präster fara allasammans med lögn,
14. de taga det lätt med helandet av mitt folks skada; de säga: "Allt står väl till, allt står väl till", och dock står icke allt väl till.
15. De skola komma på skam, ty de övade styggelse. Likväl känna de alls icke någon skam och veta icke av någon blygsel. Därför skola de falla bland de andra; när min hemsökelse träffar dem, skola de komma på fall, säger HERREN.
16. Så sade HERREN: "Ställen eder vid vägarna och sen till, och frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar." Men de svarade: "Vi vilja icke vandra på den."
17. Och när jag då satte väktare över eder och sade: "Akten på basunens ljud", svarade de: "Vi vilja icke akta därpå."
18. Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker bland dem.
19. Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på mina ord, utan förkasta min lag.
20. Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller efter bästa kalmus ifrån fjärran land? Edra brännoffer täckas mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.
21. Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.
22. Så säger HERREN: Se, ett folk kommer från nordlandet, ett stort folk reser sig vid jordens yttersta ända.
23. De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Sion.
24. När vi höra ryktet om dem, sjunka våra händer ned, ängslan griper oss, ångest lik en barnaföderskas.
25. Gå icke ut på marken och vandra ej på vägen, ty fienden bär svärd; skräck från alla sidor!
26. Du dotter mitt folk, hölj dig i sorgdräkt, vältra dig i aska, höj sorgelåt likasom efter ende sonen och håll bitter dödsklagan; ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.
27. Jag har satt dig till en proberare i mitt folk - såväl som till ett fäste - på det att du må lära känna och pröva deras väg.
28. De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal, de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga människor.
29. Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt luttrande är förgäves, slagget bliver ändå icke frånskilt.
30. "Ett silver som må kastas bort", så kan man kalla dem, ty HERREN har förkastat dem.
| 
