1. Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2. järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3. Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet, dit, där stenen är natt och svarteste skugga.
4. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5. Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnedan omvälves den såsom av eld.
6. Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7. Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8. den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått där fram.
9. Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10. In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11. Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12. Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13. Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14. Djupet säger: "Hon är icke här", och havet säger: "Hos mig är hon icke."
15. Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16. Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17. Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon fås ej i byte mot gyllene klenoder.
18. Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19. Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20. Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21. Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22. avgrunden och döden giva till känna: "Blott hörsägner om henne förnummo våra öron."
23. Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet, var hon har sin boning.
24. Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25. När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26. när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27. då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28. Och till människorna sade han så: "Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd."
| 
