1. Ve dig, du blodstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva!
2. Hör, piskor smälla! Hör, vagnshjul dåna! Hästar jaga fram, och vagnar rulla åstad.
3. Ryttare komma i fyrsprång; svärden ljunga, och spjuten blixtra. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar; ingen ände är på döda, man stupar över döda.
4. Allt detta för den myckna otukt hon bedrev, hon, den fagra och trollkunniga skökan, som prisgav folkslag genom sin otukt och folkstammar genom sina trolldomskonster.
5. Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot; jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte och låta folkslag se din blygd och konungariken din skam.
6. Och jag skall kasta på dig, vad styggeligt är, jag skall låta dig bliva föraktad, ja, göra dig till ett skådespel.
7. Var och en som ser dig skall sky dig och skall säga: "Nineve är ödelagt, men vem kan ömka det?" Ja, var finner man någon som vill trösta dig?
8. Är du då bättre än No-Amon, hon som tronade vid Nilens strömmar, omsluten av vatten - ett havets fäste, som hade ett hav till mur?
9. Etiopier i mängd och egyptier utan ände, putéer och libyer voro dig till hjälp.
10. Också hon måste ju gå i landsflykt och fångenskap, också hennes barn blevo krossade i alla gathörn; om hennes ädlingar kastade man lott, och alla hennes stormän blevo fängslade med kedjor.
11. Så skall ock du bliva drucken och sjunka i vanmakt; också du skall få leta efter något värn mot fienden.
12. Alla dina fästen likna fikonträd med brådmogen frukt: vid minsta skakning falla de i munnen på den som vill äta dem.
13. Se, ditt manskap är hos dig såsom kvinnor; ditt lands portar stå vidöppna för dina fiender; eld förtär dina bommar.
14. Hämta dig vatten till förråd under belägringen, förstärk dina fästen. Stig ned i leran och trampa i murbruket; grip till tegelformen.
15. Bäst du står där, skall elden förtära dig och svärdet utrota dig. Ja, såsom av gräsmaskar skall du bliva uppfrätt, om du ock själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar, skaror så talrika som gräshoppor.
16. Om du ock har krämare flera än himmelens stjärnor, så vet: gräsmaskarna fälla sina vingars höljen och flyga bort.
17. Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar: de stanna inom murarna, så länge det är svalt, men när solen kommer fram, då fly de bort, och sedan vet ingen var de finnas.
18. Dina herdar hava slumrat in, du Assurs konung; dina väldige ligga i ro. Ditt folk är förstrött uppe på bergen, och ingen församlar det.
19. Det finnes ingen bot för din skada, oläkligt är ditt sår. Alla som höra, vad som har hänt dig, klappa i händerna över dig. Ty över vem gick ej din ondska beständigt?
| 
