1. Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?*
2. Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker, som de hava uttänkt!
3. Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
4. Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.
5. Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
6. Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."
7. Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
8. Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
9. Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
10. Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
11. Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."
12. Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
13. Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta, att du icke frågar därefter?
14. Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
15. Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
16. Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
17. De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
18. för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
| 
